157
hon darrande. Jag har sett som spöken i dag. Och spökena ha följt mig uppför trappan och hälsat på mig här, medan jag satt och väntade på dig, och narrat mig att gråta. Ty det jag sett i dag, har jag sett förr och sett det så, att det aldrig går ur mig. Tro mig, hvar människa, som det är något med, bär sådana lik inom sig, som din man nu får dras med. Hemskt är alltsammans. Och ingenting lindrar så, som när man lär sig att skratta. Därpå ruskade hon välment i Brite och tillade:
— Lär dig det, mitt barn, så hjälper du både din man och dig själf ledigt öfver den här historien.
Som en klok gumma i den högre stilen såg moster Olivia ut, där hon nu stod framför Brite, en världsklok sibylla i knythatt med gredelina band och glasögon, en jovialisk sibylla, hvilken funnit sin metod för sig att tyda och besegra världen.
Allvarsammare än Brite någonsin sett henne åkte moster Olivia bort från Kolsäter. Sorgsen stod Brite kvar i den öppna dörren och såg tankfull efter vagnen, som rullade bort. Medvetandet att hon intet förmådde bära af det, som nu skulle komma, tyngde henne.
