177
— Försök att komma ifrån detta för Guds skull. Eljest kan du bli sjuk på allvar.
Med dessa ord var Brite skrämd till tystnad. Och en timme senare stod hon ensam i sängkammaren. Innan hon fällde ned rullgardinen, lutade hon pannan mot den kalla rutan och grät tyst.
Mången natt hade Brite stått så. Väckt ur sömnen, hade hon stigit upp och på mjuka tofflor gått öfver golfvet, rädd att bullret skulle röja henne för dem, hvilka kunde sofva. Ute hvälfde sig stjärnhimmeln kall öfver den frusna Lommen, och mellan trädens kala grenar kunde hon se långt bort öfver den tunga, hvita snön. Nu kommo tankarna tillbaka, och nu vred smärtan sin dolk rundt i alla de sår, hvaraf den ensamma kvinnan invändigt blödde. Hvad Brite yppat för sin man, var nämligen icke allt. Flere och flere blefvo de plågor, som behärskade henne. Den hon yppat, hade icke ens varit den värsta.
Allt det, som skett, hade varit för mycket för Brite. Aldrig kunde hon bli tankarna kvitt. Ständigt sysselsatte de henne. Hvarför hade branden kommit som ett olyckligt varsel? Och hvarför hade den blifvit anlagd? Samma dag Yx-Lars blifvit förd bort, kom Brite in i det rum, där han hölls i förvar, och såg honom. På en
12. — Geijerstam.
