188
till mig i nästa vecka, sade han, så får jag tala med er båda.
Därmed nickade majoren till afsked och tog af på ginvägen, hvilken öfver ägorna förde honom hem. Hvad som skett, sysselsatte honom ej vidare. Som husbonde var han van att vara skiljedomare i sina underhafvandes angelägenheter. Som barn behandlade han dem både i ondt och godt, och något af en barsk och välvillig faders härskarekänslor hade han fått för folket i den bygd, där han själf var den erkände herren.
Solen hade nu gått upp, och där majoren gick fram, färgades tallarna rundt omkring honom röda. Långt föllo de blåa skuggorna från skogen öfver de hvita fälten, och där skuggornas gränslinje gick, gnistrade snöfälten mot morgonsolen. Det var duktigt kallt, och dock gick majoren långsammare, ju mera han närmade sig hemmet. Tids nog tyckte han sig komma fram.
Först på andra dagen föddes barnet, men där uppe rådde samma dödstystnad som förut. När majoren på aftonen kom upp i sjukrummet, gled barnmorskan honom till mötes och bad honom gå tyst.
Då först förstod majoren, att allt var öfver. Men någonting hos de tysta människorna därinne skrämde honom.
