190
— Han är nästan död, hviskade barnmorskan.
Majoren förstod olyckan, som hade skett. Men han förstod den icke i hela dess vidd. Från bädden hördes Brites stämma tonlöst upprepa:
— Eldmärket, eldmärket.
— Hvad menar hon? sade majoren. Finns det något eldmärke?
— Nej, svarade den lilla frun. Det är visst bäst, om doktorn kommer.
Åter upprepade den sjuka samma tonlösa ord, och i det hon gjorde en åtbörd mot vaggan, sammanpressade majoren hela sin förfäran i orden:
— Har hon sett … barnet?
Barnmorskan kröp liksom ihop af förskräckelse inför denna fråga, och lågmäldt så att endast majoren kunde höra henne, svarade hon:
— Hennes nåd befallde oss, och vi kunde inte annat än lyda.
Majoren drog ett djupt andetag. Behärskande sitt inre uppror, gick han fram till Brite och försökte tala henne till.
Brite låg nu stilla med slutna ögon, och hennes anlete bar ett fullkomligt likgiltigt uttryck. Hvarken mannens kärlek eller något annat, som förr varit henne dyrt, kunde längre nå in till
