199
inom deras väggar. Idyller var icke allt, som utspelades där. Äfven tragedien hade sin plats. Den, hvilken åldrades på en sådan gård, fick lära att förena dem båda och att försona sig med minnet. Ty intet fick han glömma. Allt hvad lifvet bjudit honom af ondt och godt, stannade inom hans närmaste synkrets, satt fast i hans väggar. Däraf lärde han tåla mycket samt att icke blifva i förtid svag. Samla och öfverskåda allt hvad han genomlefvat måste han också lära. Fåfängt skulle han försökt att blunda inför tunga minnen. Allt hvad han såg omkring sig, höll minnena lefvande och sorgen liksom glädjen vid makt.
Blott ett sjönk för majoren under denna tid i glömska. Och det var minnet af brodern. Detta, hvilket förut synts honom så tungt och så omöjligt att bära, sjönk nu ned i glömska så djupt, som hade långa år legat mellan den dag som var och den, då de båda bröderna i vrede skiljts från hvarandra. Ensam såg majoren denna tid våren komma allt närmare, och den ende, hvilken gaf honom sällskap och ett ögonblicks förströelse, var doktorn, som kom och for.
Hårdt blef majorens sinne under denna tid, och långsamt började han lära sig, att åren
