208
korn, och då han gjorde täta stadsresor och var väl hemmastadd i bankerna, visste han om andras ställning mera, än hvad han fann nödigt att tala om. Själf var han van att göra resor äfven i bygden, och det ordet gick om honom, att han visste bättre besked om skogarnas och egendomarnas värde på många mils omkrets än någon af dem, som körde med par eller åt med silfvergaffel. När hans underläpp sköt fram öfver det gråa hakskägget, som gick från ena örat till det andra, såg han ut, som om han haft hela socknens väl och ve i sitt våld, men aktat sig att säga, hvad han visste.
Just den minen hade Måns Ersson anlagt, när han ett par gånger som af en händelse hört sig för med förvaltaren eller inspektoren, om möjligen majoren kunde vara sinnad att sälja skog. Och denna förfrågan var det också, hvilken på sin tid föranledt inspektor Stenman att inför majoren vidröra en dylik eventualitet.
Under de sista veckorna hade Måns Ersson emellertid icke träffat inspektoren, och hvad majoren tänkte om hans spekulation, kunde bonden alltså icke veta. Men att det måste vara ondt om kontanter, därom trodde sig Måns Ersson kunna vara säker. Ty storartadt gick det till på
