211
att tala om de dåliga tiderna. Säkrare och säkrare blef den lille mannen, där han stod nere vid dörren som vuxen fast vid mattan, från hvilken han icke flyttade en fot. Pälsen hade han öppen, och ned öfver den brokiga låga västen dinglade snibbarna af den hvita ylleduken, som satt virad kring halsen.
Majoren förstod honom emellertid icke. Ödmjukt och undfallande talade Måns Ersson, och på många finurliga krokvägar nalkades han sitt mål, och då sköt ur hans små grå ögon fram en snabb forskande blick, hvilken gjorde majoren ännu mera tveksam angående mannens afsikter. Till den grad missförstod han också bonden, att han hela tiden satt och tänkte på, hur han utan att blamera sig själf, skulle kunna svara nej på den begäran om penninghjälp, hvilken han ofelbart väntade som det långa talets korta mening.
När därför Måns Ersson gjorde en paus, som ville han hämta sig ett ögonblick, reste sig majoren upp och yttrade kort och godt:
— Ja, kära Måns Ersson, det gör mig ondt. Men jag har inga pengar att undvara.
Måns Ersson såg förbluffad upp, och en glimt af ett leende upplyste de skarpt skurna dra-
