229
honom, så ofta han fått hälsa på hos moster Olivia. På trappan stod gamla Anna i sitt blårandiga förkläde och neg, som hon alltid brukade. På gafveln skymtade bikupornas gula halmhufvar fram, och när han kom in i det låga trefna förmaket, där de hvita mattorna bredde sig i kors öfver de nyskurade golfven, och där den gamla clavecinen hade sin plats, omgifven af hvita möbeln med de slätstrukna öfverdragen, då försvann sista resten af ynglingens misstämning.
Då kom också den öfverraskning, hvilken moster Olivia i hemlighet haft i beredskap. Som Erling satt där, hördes nämligen lätta steg från det angränsande rummet, och innan ynglingen ens hann göra en fråga, öppnades dörren, och in steg en ung flicka, som föll moster Olivia om halsen, kysste och smekte henne samt log med hela sitt öfverlyckliga, täcka lilla ansikte.
Erling satt häpen och betraktade detta lilla uppträde, förargande sig öfver, att han gjort en så tafatt bugning vid den unga flickans inträde, samt att han till på köpet icke kunnat hindra sig själf från att rodna. Den unga flickan var klädd helt i hvitt, endast ett blått band, som hon bar knutet om lifvet, bröt dunkelt af mot allt detta ljusa. I soffan bredvid moster Olivia hade hon krupit ned. Där satt hon med armen
