14
grubblande satt han kväll efter kväll så och skröt om sina outförda bragder, förringade andras verksamhet och profeterade världens och fosterlandets undergång inför denne ende åhörare, med hvilken han i sin storhets ensamhet ännu ville meddela sig. Stramt höll sig hans ansikte in i det sista, lifliga voro åtbörderna, och midt i det raseri, som talade ur hans ord, kunde munnen stundom le med ett godt, barnsligt löje, som i de förhärjade dragen verkade spöklikt.
En kväll satt han längre än vanligt tyst framför brasan i den öppna spiseln. Den långa brokiga nattrocken låg uppslagen, så att hans korta, feta ben voro synliga mot de fladdrande lågorna. Hans tankar syntes gå andra banor än de sedvanliga. På en hel timme öppnade han inte sin mun. Plötsligt sparkade han till spiselgallret och ropade med en stämma, som blifvit gäll af ålder:
— Björling.
Björling stod framför sin herre som ett tändt ljus. Hans falska ansikte fick ett fromt och deltagande uttryck. Excellensen såg denna gång mindre belåten ut än vanligt, när han betraktade sin trotjänare.
— Säg mig, Björling, sade han till sist. Har jag verkligen inte gjort någonting i lifvet?
