236
den och lämnat den så. Erling tog boken och läste på titelbladet. Emma gjorde en hastig rörelse som för att hindra honom. Boken var tunn och häftad, tryckt på gulaktigt, mjukt papper, och på titelbladet lästes orden: »Hanna» af Johan Ludvig Runeberg.
Utan att säga ett ord lade Eriing boken tillbaka på det gamla stenbordet. Boken var den första verkliga kärleksidyll, han någonsin läst, och orden däri, hvilka han kunde utantill, stego klara och rena upp i hans minne. Han frågade Emma, om hon läst den förr.
— Många gånger, svarade flickan.
Erling satt och bläddrade i boken. Hans blick föll på tredje sångens början. Halfhögt läste han:
Solen sänkte sig ned och skymdes av bergen i väster;
mild som en brud var aftonen dock. Guldskyar i luften
summo och strålade ljus mot jorden, och ljummade vindar
kommo från ängarne än och lekte med ångor af blomstren.
— Läs mera, bad Emma.
Men Erling lade ned boken.
— Jag läser ej nog bra, sade han.
Inom honom steg jämförelsen mellan den
