241
hand. Och snart voro de också hemmastadda öfver allt.
Utanför trädgården låg skogsbacken, och bortom skogsbacken hagen. En vackrare skogsbacke kunde man icke gärna finna. Högst upp på kullen stod en reslig tall, och kring dess stam var byggd en bänk i rundel. I lifstiden hade detta varit farbror Jakobs älsklingsplats. Här satt han då och läste eller drömde. Ty farbror Jakob hade varit en boksynt man, hvilken in i sena åldern gladdes åt sina gamla latinska poeter. När det kom främmande, samlades gästerna här, och mer än en sommarnatt, hade farbror Jakobs sånger klingat ut öfver den skumma skogsbacken, medan han själf ackompanjerade sig på den gamla gitarren, hvilken nu i många år hängt ostämd och stum öfver sängen i moster Olivias sofrum. På sluttningen hade de små granarna växt höga, och ända ned emot bäcken reste sig smalvuxna enar. Mossiga voro stenarna där, och sorlande ilade bäcken fram under de täta albuskarna. Här voro Erling och Emma allena. Här såg dem ingen. Lyckliga gledo de ned utför sluttningen och togo plats i gräset, där de kunde se, hur bäcken försvann under brohvalfvets dunkel.
I denna omgifning upplefde dessa unga sin
16. — Geijerstam.
