245
och landtmannen skriade mot himlen förgäfves efter regn. Men regnet kom icke. Oföränderligt klar hvälfde sig den blåa augustihimlen öfver trädgården på Torp och skogsbacken utanför densamma. De båda barnen fingo ostörda leka sin lek till slut.
När till sist den gamla prostinnan Storck, Emmas moder, kom på besök till sin syster, ändrade detta ingenting i de båda barnens vanor. Prostinnan var ännu i sin ålder en späd liten varelse, hvilken så litet som möjligt besvärade någon med sin person. Som om hon icke tillhört denna världen, gled den lilla gumman med sitt rika gråa hår och de varma, djupt liggande ögonen ut och in genom rummen. Och när hon slog sig till ro eller satt ensam, sysslade hennes händer med ett handarbete eller ögonen med en bok.
Länge kunde hon dock sällan sitta stilla. Ty prostinnan hade en svaghet, hvilken var hennes lifs plåga. Hon var rädd för åskan, och denna fruktan sysselsatte henne så starkt, att hon flere gånger både för och eftermiddag måste gå ut och taga naturen i ögonsikte. Var himlen då molnfri och klar, återvände hon stillsamt till sin plats i det lilla förmaket. Men upptäckte hon ett moln, hvilket syntes henne det ringaste
