247
stickning i förmakets gungstol. Hvad hon tänkte, fick ingen veta mycket af. Blott någon enstaka gång hände det, att hon närmade sig de båda unga för att fråga, om Emma hostat mycket eller om hon icke gått sig för varm. Då gick Emma henne till mötes, och med armen om den gamlas lif hviskade hon lugnande ord i moderns öra. Det föreföll vid sådana tillfällen nästan som om den gamla modern varit den af de två, hvilken var sjuk och behöfde vårdas. Erling njöt af att se denna förtrolighet, hvilkens sötma han själf aldrig hade smakat.
En enda sak fanns dock, hvilken störde de unga, och det var, att dagarna för hastigt flydde sin kos. Som förkänslan af en oundviklig olycka kunde tanken härpå vakna dem emellan, lämnande efter sig ett intryck af vemod, hvilket emellertid kom dem att blott så mycket mera intensivt njuta stunden, hvilken ännu var deras. Men ju närmare afskedet ryckte dem inpå lifvet, desto pinsammare blef dem vissheten därom, att de måste lämna sitt paradis. Och när slutligen den sista dagen oåterkalleligen var inne, då var det, som upptäckte de först nu på allvar, att träden gulnat omkring dem, blommorna bitits af frosten, och september var inne.
Trädgårdsgrinden gnisslade på sina hakar,
