249
reste sig upp för att gå hem, böjde sig Erling ned och tog Emma om lifvet för att hjälpa henne. Därvid lutade hon sitt ansikte fram emot honom, och innan Erling hunnit sansa sig, hade han kysst hennes läppar.
Emmas ögon brunno med ny, djupare glans, och medan de vände stegen hemåt, tog hon Erlings arm och stödde sig vid den. Fritt och öppet möttes deras blickar. Ett löfte hade de växlat, ett löfte, som band för lifvet. Helig, lycksalig och allvarlig som ingenting, de förut drömt eller upplefvat, blef för dem båda denna stund. När de nalkades häcken igen, log Emma och släppte Erlings arm. Hemligheten, hvilken band dem samman, fick ingen ana. Den ville de gömma som sin dyraste skatt.
Middagen gick under glam och skämt. Och för både Erling och Emma var det, som hade de suttit allena i det ljusa rummet och talat med hvarandra utan ord. När middagen var öfver, träffades de ännu ett ögonblick ensamma. Ty moster Olivia satte värde på att få smälta maten i den breda hvilstolen, och prostinnan satt då tyst i sitt soffhörn och läste det sista numret af Familj-journalen. Då gingo Erling och Emma ut i lindbersån, där de hade suttit den första
