253
Erling hade nämligen denna dag gjort en ensam promenad långt utom tullen. Öfver de våta åkrarna drillade lärkorna, genom dikena forsade vattnet brunt, och under granarna inne i skogen stod mossan grön med fläckar af snö i den djupaste skuggan. Lycklig hade han gått där och drömt, lycklig, emedan han visste, att sommaren var nära, den sommar, efter hvilken han längtat som aldrig förr. Hemkommen hade han gått in i våningen hos familjen, där han var inackorderad, och på bordet fann han en tidning. Erling läste eljest icke tidningar, men ett namn, som stod där, omgifvet af svart ram, tvang honom att närma sig bordet och försöka att läsa. Länge måste han stafva på namnet, och orden, hvilka beledsagade detta namn, innan han förmådde fatta, att hvad han läste, var sant.
Där stod, att Emma var död, och att hon ännu icke fyllt sexton år. Sedan Erling förstått detta, blef allting mörkt inom och utom honom. Ingen dager såg han omkring sig, förrän han vaknade på soffan i sitt rum och fann lampan brinnande på skrifbordet. Öde och tomt var allt omkring honom. Allting var borta, lyckan, ungdomen och sommaren, efter hvilken han längtat, med dem. Hans senare öde tillhör en annan saga.
