282
det gå. Fram genom drifvor och köld, yrsnö och natt.
Ty natten kommer, innan majoren når sitt mål. Färden går genom skogarna, som sucka och pusta under vindens väldiga tag. Färden går fram öfver gärdena, där snömolnen rulla fram. Färden går förbi nedsnöade stugor och begrafna gärdesgårdar på en väg, där intet spår kan skönjas hvarken af slädens medar eller människofot.
Vid midnatt bedarrar vinden, och öfver de åkandes hufvuden ljusnar mörkret. Blåsten stannar af, allt som snömolnen upphöra att urladda sig öfver jorden. Bitande kallt blir det, kallt och klart, stjärnorna gnistra fram en efter en, och mot snön knarra medarna i kylan. Majoren ger ingen förklaring. Vid hvarje ny korsväg visar han blott med handen åt kusken den väg, han bör taga. Därefter sjunker han samman igen i släden. Öfver fotsacken ligger en hel liten drifva af snö.
Spets begriper, hvad resan gäller, och när släden nalkas Björknäs, är midnatten längesedan förbi. Ur mörkret skymtar skogskanten, där herrgården ligger. Genom nattens tystnad tränger dunkandet af hamrarna, och borta vid åns fall lyser himmelen röd af gnistorna från smedjan.
