25
att ingen skickat bud efter honom att komma till dödsbädden. När dödsrosslingarna upphörde, trodde hon sig fullt och fast kunna förnimma, hur en själ flög till helvetet, fastän hon visserligen icke kunde påstå sig hafva sett något särskildt. Men nog tyckte hon sig känna, att i denna stund var djäfvulen nära. I sin ångest gick hon fram och slog upp båda fönstren, så att majluften fritt kunde strömma in. För sitt lif hade hon ej vågat vända tillbaka till bädden och sluta den dödes ögon.
Det blef Björling, som fick utföra detta sista barmhärtighetsverk. Ty strax efteråt kom han in i rummet, och hurudan han än varit, men fruktan för excellensen hade han aldrig känt. Och hur det stod till med hans kristna tro, var nog också tvifvelaktigt. Björling blef också den, hvilken fann chiffonjényckeln under den dödes hufvudkudde och gömde den. Men det var ingen, som trodde, att han vågade öppna klaffen, förrän dagen därpå, då kronofogden kom och, åberopande sig på salig excellensens befallning, bemäktigade sig såväl testamentet som det kuvert, hvilket bar hans eget namn och adress samt låg öfverst i lönnlådan.
Efter begrafningen blef testamentet i närvaro af de närmaste släktingarna på sedvanligt
