37
bodde i två små rum, och den gamla frun, som var liten och rund, klagade ständigt. I sitt hörn vid fönstret med geranierna och reflexionsspegeln satt hon dagen lång och drömde om hvad lifvet beröfvat henne, och som hon aldrig kunde få igen. Utomhus hade hon icke satt sin fot under flera år, och när man föreslog henne att gå ut, grät hon öfver människors hjärtlöshet, som ville tvinga henne till, hvad hon icke förmådde. Hela dagen kunde då gå förbi, utan att hon talade ett enda ord. Om ögonen bakom de blåa glasögonen voro öppna eller slutna, var omöjligt att gissa, och af fruktan för snäsor vågade då icke ens dottern tala henne till.
Att en människa kunde lefva så helt för en annan, som Brite gjorde för modern, var för den unge officern en alldeles ny erfarenhet. Och med en känsla af vördnad närmade han sig samtidigt denna unga flicka, som lifvet tidigt hade mognat. Medan den gamla slumrade i sin stol, fingo de unga emellertid många tillfällen att tala, och de talade hviskande för att icke störa henne. Kärleksord talade de aldrig. Ty båda insågo väl, att den gamla icke kunde lämnas ensam, och Karl Henrik visste för sin del, att det hem, han kunnat bjuda en kvinna, hade han förslösat och förstört. Men hvar han gick och stod, såg han
