53
slitits i sär, och de måste anstränga sig för att finna stumparna och nödtorftigt knyta ihop dem ånyo. Karl Henrik tänkte på allt, hvad han upplefvat, och blygdes för sig själf, emedan han till sist icke kunde låta bli att tala om sitt eget och sin lycka. Skyggt och tvekande gjorde han det ock, som ville han beveka brodern, låta honom förstå, att den lycka, han vunnit, var värd äfven ett offer samt skrämma bort den misstämning, hvilken lurade bakom hvarje deras ord.
Nils Göran åhörde broderns tal med ett eget småleende. Innan de skildes, lyfte han sitt glas mot brodern och drack honom till.
— Du får inte begära att jag skall se allt på samma sätt, som du själf, sade han.
Karl Henrik kände en rodnad stiga på sina kinder, och när han en halftimme senare tryckte broderns hand till farväl, var hans ansikte sorgset. I ljuset af septembers halfmåne, som satt klar på djupblå himmel, sökte de båda bröderna sig hem genom de nattmörka gatorna, Nils Göran till hotellet vid Drottninggatan, Karl Henrik till den lilla våning, där han byggt sitt hem.
När han kom in i sängkammaren, låg hans hustru vaken. Hennes ögon voro stora och glansfulla som aldrig, och Karl Henrik greps af smärta vid att se henne så. För första gången
