»utårkar» för året. Numera firas bröllopet merendels på högsommaren eller i september. Sällan firas det så tidigt som i maj eller så sent som i oktober. Undantag finnas dock, och det kan hända att bröllop firas äfven vid jultiden, men sådana räknas merendels icke till de egentliga storbröllopen. Att undantag äfven under äldre tider förekommit, visas af ett beslut från år 1604, att inga bröllop skulle få hållas i fastan.
Bröllopet föregås af den lagliga lysningen, som sker i den församling, där bruden är hemma. En lördagskväll kommer fästfolket upp i prästgården och tar ut lysningen; förr i världen erhöll prästen före afkunnande af lysningen 2 riksdaler, stundom mera, beroende på husets välstånd; äfvenså erhöll klockaren, som frambar lysningen, en slant för besväret. Under lysningstiden ansågs det icke passande, att fästmön gick i kyrkan.
Nu först började förberedelserna för bröllopet med mera allvar bedrifvas. Första lysningsdagen gör fästfolket besök hos anhöriga och vänner för att anskaffa tjänstgörande. Dessa äro Bruttbonden — hvartill vanligen ombedes någon mera bemärkt man i samhället, såsom prästen, skolläraren eller någon besläktad storbonde »mä go talgåve» — vidare Bruttövassku — vanligen prästfrun eller någon annan mera framstående kvinna, som med smak kan klä bruden och dessutom möjligen kan ha vackra brudsmycken att låna henne — Ungmansdrängar och Bräudpejkar eller, som de numera kallas, Masskalkar och Tärnar — nu för tiden stundom ända till 15 par, utvalda bland de ungas släktingar och ungdomsvänner — vidare Skaffare och Skaffamor, Ungskaffare och Skaffajungfru, en eller två Spelmännar, Kokamor, Kärvaskasske (kärlvaskerskan) och Öltappare.
Till skaffafolk tagas vanligen några mera bemärkta och duktiga personer inom socknen, spelmännar utgöras af ett par unga bondpojkar, som äro kända för att kunna väl handtera sina fioler. De gamla spelmännen ser man numera sällan till, och stundom får i brist på fioler ett dragspel eller en orgel ersätta »fäjiolen». Kokamor är någon hustru af bonde- eller småfolksklassen, som är skicklig i matlagning, ty på maten vid ett bröllop beror mycket af gästernas trefnad. Till kärvaskasske tages någon arbetarhustru i grannlaget
