I kyrkan.
Det vanligaste nu för tiden är, att vigseln sker i kyrkan. Sedan man hvilat ut en stund och gästerna fått sina välkomstsupar, ger man sig i väg till kyrkan. På den första skjutsen åker brudgummen och brudtbonden med spelmännen på främre åksätet, hela tiden gnidande brudmarschen, ett styft göra om bröllopet står i slutet af oktober och det är en fjärdingsvägs resa. Närmast efter komma bruden och brudtöfverskan. Därefter följa de öfriga skjutsarna, tämligen likgiltigt i hvilken ordning. Brudens föräldrar stanna hemma. Ungmansdrängarna rida på sidorna om de främsta vagnarna, under det brudpigorna — tärnorna — äro inhysta här och där på skjutsarna.
Fordom, då ridande brudfölje var i bruk, red först brudgummen och brudtbonden, så ungmansdrängarna, därpå spelmännen och efter dem de manliga gästerna två och två. Härefter kom bruden och brudtöfverskan i ett förnämare åktyg, »karm eller calesche», stundom med spelmän framför sig, så brudpigorna, närmaste släkt och grannhustrur i nämnd ordning.
Hela tiden skjutes lifligt i diken, under broar och i gårdarna till stor förskräckelse för de åkande kvinnorna. Då man icke använder gevär, har man ibland krutpatroner, som läggas på en flat häll med ett eldkol, och som affyras genom ett slag med en yx- hammare. Ett par stora korgar med väldiga saffransbullar medföras på brudens skjuts, och till hvar och en mötande kastas en bulle.
Då man kommer i närheten af kyrkan, skilja sig ungmansdrängarna från det öfriga följet samt rida i förväg till kyrkan, där de förkunna för de församlade, som kommit för att se brud, att brudstassen snart kan väntas:
»Älskade Venner! Ärer I i dag hit församlade för att åskåda ett vigtigt ändamål, hvillkett säkerligen är att bese. Det hit använtade brudepar, som i herrans heliga hus och tempell i dag skole vinna var andras hjertan och inför Herrans heliga alltare skall di
