brudmässan sjunges i brudgummens hem; här förekommer således hemvigsel. Troligen är det först, då man sätter vigseln i samband med gudstjänsten på söndagen, som kyrkvigsel kommer i bruk. Så fort man emellertid börjat vigas i kyrkan, börja äfven andra dagar än söndagarna användas till bröllopet. Men det oaktadt kvarstår växlingen mellan det gamla och det nya, så att man år 1680 fann sig föranlåten att i konsistorium fatta det beslut, att »alla brudar böra vigas i kyrkan, excepto casu necessitatis; att det ej bör ske på Onsdagar och Fredagar, som äro böndagar; — att det i staden bör ske precist kl. 10 f. m.; men vilja de vigas om Söndagarne, då skall det ske i aftonsångerna.» Det kyrkliga ingripandet har emellertid haft ringa verkan. Under olika tider har det ena varit öfvervägande, under andra tider tvärtom.
Var det så, att bröllopet stod i brudgummens hem, är förhållandet naturligtvis motsatt. Vanligen sker detta för att inhibera hemkomsten, men dessförinnan firas i brudens hem en fest motsvarande utridningen, hvilken kallas avfärd. I fall af kyrkvigsel är det då mycket vanligt, att mötet mellan kontrahenterna sker vid kyrkan.
För att icke med alltför många utvikningar trötta läsaren har
det synts mig lämpligast att i en följd skildra ett fullständigt
kyrkvigsel samt hemkomst från bröllopshuset. Redogörelsen för de
varianter, som kunna finnas, kommer att lämnas efteråt. Bröllopet
förlägges till torsdag med utridning på onsdag och hemkomst på
lördag.[1]
Utridningen.
Samtidigt som brudhuset klädes och mögröten ätes i brudens hem är det ingalunda stillestånd hos brudgummen. Numera är det gamla utridningskalaset, äutrejdningi, merendels bortlagdt, men här och där, såsom t. ex. i Grötlingbo, firas det än i dag.
- ↑ Jag vill här hafva omnämndt, att jag vid utarbetningen af denna del af bröllopssederna på Gottland genom välvilligt tillmötesgående af lektor M. Klintberg i Visby satts i tillfälle att taga del af de anteckningar, som finnas hos Alfvegren och Neogard.
