följa ifrån gästabudshuset med glas och kanna intill kyrkdörren», hvilket alldeles förböds 1659. Denna sed uppgifves hafva i synnerhet varit rådande i Alfva, Hemse, Grötlingbo, Fide, Vamlingbo, Sundre, Hafdhem, Näs, Habblingbo och Ejsta.
Nu träder prästen för altaret. Först sjunger församlingen t. ex.
»Jag lyfter mina händer etc.» eller: »Gud välsigne dessa hjertan etc.»,
hvarefter prästen förrättar vigseln efter handboken i vanlig ordning.
Under tiden sitta kvinnorna ängsligt aktgifvande på hvarje liten
småsak, som kan passera, ty detta betyder mycket för den
äktenskapliga lyckan.
Den af brudparet, som är blekast, dör först.
Det gäller för brudparet att stå mycket tätt tillsammans, ty annars kan det komma »ont auge» emellan, som förstör den äktenskapliga lyckan. Detta bör i all synnerhet iakttagas under välsignelsen.
Man får ej se sig tillbaka i brudstolen, då tittar man efter en annan make.
Om brudgummen skulle snubbla, eller om han fick foten under brudstolen, blir det han som dör först.
Från altaret till brudstolen skall brudparet gå baklänges utan att se sig tillbaka. I annat fall blir äktenskapet olyckligt. Den, som först vänder sig åt församlingen, kommer att dö först.
Då brudstol användes, skulle bruden försöka få största rummet i brudstolen.
Bruden bör ha en silfverslant i skon.
Bruden bör ständigt försöka att stå med högra foten litet längre fram än brudgummen, ty då blir det hon, som kommer att få makten i huset.
Bruden får icke tappa något o. s. v.
Förr användes brudpell, hvilken ungmansdrängarna och brudpigorna under vigseln höllo öfver brudparet. Var t. ex. en af brudpigorna så liten, att hon icke nådde upp, fick hon stå på en pall. Till brudpell användes oftast den duk, som bruden i fästegåfva erhållit af brudgummen — gåvdoken. Denna hölls i hörnen,
