viktigt var det att bruden, då hon kom tillbaka, eller brudgummen, då han lämnade sin plats, icke gick mellan brudstolen och altaret utan bakom denna. Härefter kommo de öfriga gästerna i ordning efter rang. Det vanliga beloppet, som offrades, var 25 öre, och det var vid ett sådant tillfälle, som en prost på norra Gottland, då han såg en af gästerna offra en 5-öring, i stor förtrytelse utropade: »Hvem skramlar med koppar uppå Herrans altare.»
Omkring år 1800 var i Sjonhem ordningen något olika. Då gingo först ungmansdrängarna, därefter brudgummen och brudtbonden och därnäst allt manfolk, så kommo brudpigorna, bruden och brudtöfverskan och sist allt kvinnfolk.
Sedan psalmsången slutat, går först prästen ner och trycker de nygiftas händer under tillönskan af lycka och välsignelse, därpå vänder sig brudparet åt församlingen, hvarefter de uppvaktande gratulera. Först går den öfversta tärnan, därefter hennes marskalk, därpå nästa tärna och hennes marskalk och så vidare par efter par. När de uppvaktande slutat, fortsätter brudtöfverskan och brudtbonden samt därefter öfriga anhöriga och vänner, naturligtvis äfven nu i rang efter närskyldhet till de nygifta. Så spelas brudmarschen upp igen, och bröllopsföljet tågar ut ur kyrkan, nu med brudparet främst. — Här och där har det varit brukligt, att bruden, då hon gick igenom kyrkan, vid utgåendet delade ut bullar och äpplen till de fattiga. På andra håll har samma utdelning sparats, tills man kommer ut på kyrkogården efter vigseln, och det säges, att så många gåfvor af dylikt slag, som bruden delar ut, så många synder förlåtas henne.
I äldre tider synes det vara brukligt, att brudfolket på första bröllopsdagen gick till nattvarden, men i Jens Bildes stadga föreskrifves, att »effterdi der giffuis megen aarsage till drick oc Offuerflødighedt aff fremmede folck oc Giester udi første Bryllupsdagen, da haffuer mandt saa besluttett for forargelsis skyldt att affwinde att Brudtgom oc Brudt maa gaa till Gudts Bordt om de ville neste eller anden Søndag før eller effter Bryllupett eller oc naar første gang liusis før dennem, effter saa som leyligheden sig best begiffue kandt.»
