Hoppa till innehållet

Sida:Bref från Stockholm under riksdagen 1847-48.djvu/23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
21

Men som jag misstänkte, att de önskade betalnin­gen proportionell mot höfligheten, antog jag icke dem, utan ett par mindre höfliga, hvilka dessutom hade ett mera ordentligt utseende. I deras och mina sakers sällskap aftågade jag till mitt logis vid Adolf Fredriks torg.

Under vägen hittade jag ett nytt bevis för Guds försyn. Som detta mitt påstående torde synas dig gåtlikt, vill jag afgifva en förklaring.

Det finnes på Stockholms gator, alltid och allestädes, ett slags kärror, åkarkärror kallade, som fara fram med pilens snabbhet och åskans dunder. Stockholms fotgängare äro vana dervid och hafva genom vanan förvärfvat en beundrans­värd färdighet att vika undan. Ofta göra de det med rätt komiska piruetter, men — lika godt! — de und­komma dock den hotande faran. Visst händer under­stundom, att en och annan blir öfverkörd och mi­ster armarna, eller benen, eller lifvet. Likväl höra sådana fall till undantagen, och deras antal sti­ger vanligen ej till mera, än två eller tre dussin om året.

Men om fotgängare, som äro stockholmsboar, merändels skydda sig för ofvanbemälte kärror ge­nom sin vana och sin färdighet, så äger ej sam­ma förhållande rum med oss arma nykomlingar