Sida:Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné (1910).djvu/10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
II

Lätt förklarligt är, att Linné till följd af sin rent af oförklarligt intensiva, nästan febrila verksamhet på flera olikartade områden — vetenskapligt författarskap, föreläsningar och annan undervisning, vidlyftig korrespondens till personer inom hela den civiliserade verlden, tidsödande deltagande i universitetets angelägenheter m. m. — icke ansåg sig ega råd att offra mycken tid och möda på författande af bref till sin förtrognaste vän. Korrespondensen med denne utgjorde uppenbarligen en välbehöflig rekreation, men detta vållade ock, att brefven mycket väl kunde på lediga stunder nedskrifvas i största hast, currente calamo, utan att på minsta sätt göra anspråk på att vara några stilistiska mästerverk. De kunna därför till en stor del snarast förliknas vid ett slags snabba dagboksanteckningar, hvari redogöres för de vetenskapliga arbetena på skilda tider samt för allt det öfriga brokigt mångahanda, som för stunden väckte glädje eller oro samt lade beslag på tankar och omsorger. Vid läsandet af dessa bref tycker man sig skåda Linné helt och hållet i hvardagsdräkt, i full och brådskande verksamhet; vid brefskrifvandet var det uppenbarligen fjärran från honom att söka tillämpa den bekanta satsen, att »orden äro till för att dölja tankarne».

Brefven till Bäck böra emellertid icke anses för Linné hafva varit endast ett kärt förströelse-medel. Vid studiet af desamma finner man lätt bevis på det varma intresse, hvarmed han omfattade talrika frågor, som rörde naturalhistoriens och medicinens förkofran i vårt land. Flera vigtiga sådana hafva säkerligen i ej ringa mån vunnit sin lösning genom dessa anspråkslösa bref, liksom ock flera sagda vetenskapers idkare hade dem att tacka för sina planers realiserande och sina förhoppningars uppfyllelse.

Lifligast egde brefvexlingen rum 1751—55. Under denna tid synas de begge korrespondenterna börjat realisera en önskan att förena nyttigt med nöjsamt; brefven skulle ej uteslutande utgöra förtroliga samtal om allehanda ting, utan tillika skulle vinnas ökad färdighet i latinska språkets begagnande. Under andra år vexlades endast ett fåtal latinska bref: antalet af de nu kända sådana är emellertid ej mindre än 131.

Detta förhållande har i viss mån nödvändiggjort en förändring beträffande de brefven bifogade noterna. Af de i de svenska brefven inströdda, längre eller kortare latinska meningarne eller citaten hafva för läsningens underlättande, då så ansetts behöfligt, meddelats svensk