— 14 —
Man har påstått, att den sanna
dramatiken icke hyllades med samma omsorg, som
det lysande, under hela denna tid, och att
farcen mer än tillbörligt gynnades. Utan att
ingå i någon granskning af denna tvistepunkt,
torde man böra anmärka att på tyska
theatern, hvars produkter man gerna ville
framställa såsom mönster för oss, hade man
redan länge fortfarit att gifva dessa ohyggliga
dramer, hvarmed man sedan tillräckligen
undfägnat publiken. Hvar och en
menniska med sansning borde inse, att det
bifall, som dessa stycken skördade,
icke skulle räcka länge, och detta har
inträffat. Men troligen hade theaterns chefer,
denna tiden, det begrepp om vigten af
Konungens förtroende, då han lemnat theaterns
styrelse i deras händer, att de icke borde
söka utplåna den afsky för ohyggligheter,
som ännu hos allmänheten var rådande; de
kunde icke vara okunnige om den verkan
som den sceniska framställningen af brott,
och äfven blotta uppmaningen till brott, haft
på andra ställen, och de ville icke för
vinsten af några få recetter medverka till
allmänna tänkesättets och sedlighetens
försämring. Emedlertid gåfvos theaterstycken bå-
