och vis på alla håll. Vid ett bröllop här i Stockholm år 1830, då en fröken R. gifte sig, voro hennes bror och en kusin marskalkar. Innan de gingo bröllopskvällen, löste de strumpebanden av bruden och fingo var sitt band jämte en kyss. Banden voro smala, av vit sammet och målade med skära törnrosor och förgätmigej. Så ingick brodern år 1844 äktenskap, varvid ovannämnde kusin även då tjänstgjorde såsom marskalk. När denne så bröllopsdagens kväll skulle avlägsna sig, gjorde han anspråk på att få avtaga brudens strumpeband och få den åtföljande kyssen. Men detta tillät den äkta mannen ej, utan fick marskalken-kusinen nöja sig med att få den äkta mannens band ifrån föregående bröllop!.[1] Marskalkarne höllo i allmänhet styft på att de skulle ha sina band. »Jag hade så fina strumpeband, och fick lov att ge bort dem», hände det att bruden långt efteråt kunde yttra vid hågkomsten av de fina band hon burit såsom brud.[2]
Eftersökta kavaljerer kunde få stora samlingar med dylika brudstrumpeband. Av museets band ha ej mindre än 15 st. tillhört den firade aktören Svante Hedin (se fig. 7: 5, 6), och om en häradshövding D. berättas det, att han hade hela sitt sängomhänge dekorerat med rosetter av brudstrumpeband. I novellen »En sällskapsman» skriver Orvar Odd om en »herr X», att denne var självskriven marskalk vid bröllopen i de hus där han umgicks. »Han äger», heter det »bland sina dyrbara skatter icke mindre än trenne dussin broderade strumpeband och han har utsigt till att få flera dussin ännu».[3]
Många bevarade pietetsfullt sina sålunda erhållna troféer. Sålunda finns i privat ägo här i Stockholm en samling av 18 stycken brud- eller marskalksband, vilka framlidne presidenten W. Bredberg som ung kunglig sekter gömt till minne av under åren 1845—1853 bevistade »vigningsakter». De ligga omsorgfullt inlagda i bjudningsbreven till de olika bröllopen jämte påskrift om vilken tärna som påknutit vart och ett.[4]
