Men ja lää fo int fo siti na leng, för int ska han tråo an fåå va i frääd fö mi na mang tiimar. Ett in stånd mått ja tjipp ååv heim åsta płååstälegg an na liiti — jiy an brandstakakłöufeitt di pa taał åm — elo åonas mä ti söök stjilna, åm int an vil stiig åpp å va nykt. Sääkrast sku ä va ja sku jää såm tå Langfłaka Baata haa senn kutjil ti kaar ti sluut syypasi. Baat hä va kvinno hä, ton gangon, à så ha on no vari uutet alt.
An va jo i spöök ti ränn ii si brännviini hennas kaar å. Tå iili riktit kååm po an, va an jo fönöigd ti kłeed åå si fast bå råck å byksor för in jåmfru brännviin.
Ä i naa ti gangor tan karin a liga såm in skokłuut. An sprang jo ein gang i fyllon å gaałnon inn ti prästin å sku hav an ti bitjenn åm an hyyst naon villolääro, å prästin såm va uutan ti ta fråån si määd, måtta sej hä an tråodd po bå babtistan å mormoonan, fast alt fåłk mått no väät hä int haar han bara ein tjärng.
Tä ä a vari na dagar, såm ä a vari mytji o arbeiti, ha andä sama trattin bruuka stiig åpp åm måånan å ga uut po liidäbackan å staa å fundär. In daa tå ja jeeg åm där ståo an po sama sett mä piipslangan i munnin å meint: „Ja haa så åorijäälit mytji ti jäär i daa så ja veint int va saajilin ja ska ta mi teel“. Tå an a staai å fundäära in stånd, hitta an nåo påå va an sku ta si teel, för in pa tiimar baaket, såå ja an jeeg å dangła ett lansveejin mä in hałståoppåtto i fickon.
Tå an kååm heim tå åm kveldin błöödd an nesabłåod å hengd snåran, fö di a vari å liima an po tjeftan mä i vedaträä uut i byyin. Å fåston vila
