Sida:C. J. L. Almquist såsom Nyromantiker.djvu/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
15

med honom[1] så grufligen illa, då man deremot funnit stort behag i Isid. af Tadinor. Anmärkningar ur formel synpunkt äro vi dock härvidlag ingalunda hugade att bekämpa; ett svärmiskt försjunkande i Gral-sagan, känslosvammel och Aristofaniska löjen — allt om hvartannat bilda en litterär olla potrida af det välbekanta slaget.[2] Den poetiska färgprakt, som är utbredd öfver vissa partier, ha vi redan sökt påpeka; den naiva, älskliga teckningen af Maria är dessutom värd att betona. Hennes tillbedjare framstå i en komisk belysning, men hon, den blyga himladrottningen, som ingen dyrkan begär, vinner allas hjertan. Maria-kultens civiliserande verkan var en af kristendomens välsignelser; qvinnans rättigheter, så länge förtrampade, hennes menniskovärde så länge förnekadt, började småningom gå upp för verlden, medan sångerna ljödo till Guds Moders lof. — Signora Luna — ett försök i den högre stilen — har föranledt en sangvinisk resensent[3] till det påståendet att, egde vi många sådana dramer, vore Shakespeare snart upphunnen i vårt land. Någon påminnelse om den store engelske dramaturgen kunna vi ej finna — utom möjligen i namnet Porzia. Af “ödets bok, der lifvets stormar vända bladen”,[4] är ej ett spår. Hvad som vänder bladen i Sign. Luna är förf:s godtyckliga infall; man ser hur han håller trådarne i sin hand och låter figurerna manövrera. Karaktererna äro så litet utpräglade, att man knappt kan skilja deras resp. innehafvare på annat än namnen. Titeln kunde gerna varit “Donna Violanta” eller “Porzia” eller hvad som helst, utan att någon större förvillelse behöft uppkomma, så litet intresse väcker den föregifna hufvudpersonen. Och dock ha kritikens målsmän yttrat[5]: “detta skådespel är till

  1. Se t. ex i Monografien förhandlingarne mellan A. och Domkapitlet i Upsala.
  2. På sätt och vis bli vi påminta om Z. Wagners Söhne des Thales. Jungfru Maria är äfven der föremål för dyrkan. Isis lika så.
  3. Se Slängkyss åt Törnrosens Bok. Linköping 1841. sid. 14.
  4. Göthes bekanta uttryck i Wilhelm Meister.
  5. Se Litteraturfören. Tidn. 1835, N:o 52. sid. 821.