att jag måste befinna mig på en helt annan horizont, än diktare annars. Jag finner af alla omdömen, att jag står som en gåta för folk. — — Jag har aldrig rätt kunnat förstå, hvad det är för en konsttheori, jag lär hafva, som ofta missleder mig, och efter hvars bortläggande jag skulle kunna blifva af värde. — — Jag har aldrig sett någon händelse i det jordiska lifvet, någon katastrof sådan, att den stått fram i verlden med full begriplighet, utredd och insedd till alla sina delar. — — Att den målas af konsten sådan den är, kan det vara ett misstag? Nej.” — Konstens uppgift att gifva en idealiserad bild af verkligheten, erkände han således ej. Skaldens, konstnärens siaregåfva ligger väl annars just deruti. För Almqvist var allt en fraktion, om ock stundom ett “amabile fractum”; “ingenstädes sammanhang”. Han sjelf var en fraktion och älskade att så benämnas; hans utkast till konstlära är en underlig blandning af sant och falskt: “rimligheten är visst en stor och märkvärdig sak”, men han “aktade sig att gå för långt häri.” Individerna äro skapade till hemisferer; ingen skall då fulländas, utan genom andra; och det hela genom alla. — — Ett rätt fragment, sådant som lifvet, är mera artistiskt brutet än om det vore helt. Emedan all varelse af lif, jemte sin individuella helhet, tillika nödvändigt är ett fragment; så ångar en besynnerlig köld och afdödhet ifrån hvarje ting, som framstår med blott och bar fullständighet, helhet, sjelfhet”. — Med Almqvist kulminerade nyromantiken i vårt land; med Almqvist bortdog den. Vi anse Det går an såsom ett afslutadt resultat af hans verksamhet, ty hvad han sedan utgaf tillhörde hufvudsakligen en annan riktning, än den vi företagit oss att observera. Äfven den franska nyromantiken med sin uppsjö af romanlitteratur fick, som bekant är, en representant i förf. af Törnrosens Bok. Hans skrifter i denna väg äro dock af temligen underhaltigt värde. Gabriele Mimanso, Smaragdbruden och allt hvad de heta, dessa besynnerliga kom-
