Inför Strindbergs angrepp på hela 90-talets författargeneration har en kritiker väl närmast anledning att bevara sin jämnvikt. Det är inte lyckligt, om den ena måttlösheten föder den andra, och det finns också en möjlighet att läsa dessa berömda catilinariska tal med en smula humor, på samma gång man kan erinra sig, att det icke är första gången som det Strindbergska geniet slår öfver i något annat.
Om således Svenska Dagbladets hädangångne kritiker upprepade gånger ställt sig främmande gent emot en produktion, som dock äfven uppvisar en kedja af mästerverk, så är det att tillägga huru efterföljaren vandrade fram på samma bana, blott att omdömena förgrofvats och i den ofvan citerade utgjutelsen kulminerat i en vredesparoxysm, som drabbar hela Strindbergs produktion. I »Det nya Sverige» har docenten Böök i en uppsats »Sveriges moderna litteratur» uttalat sig bland annat på följande sätt om de konstnärliga resultaten af 80-talet:
»Det lönar sig därvidlag bra litet att förneka, att de måste karaktäriseras som obetydliga. Hur högt man än kan vilja anslå 80-talets betydelse som allmän brytningstid, dess frigörande inflytande på det allmänna tänkesättet i politiska, sociala och moraliska frågor, säkert är att det är ytterst få litterära skapelser af konstnärlig rang som det kvarlämnat.»
På den andra fronten trädde doktor John Landqvist i förgrunden. Under det oväntade lösensordet »Strindberg har rätt» kom han i slutet till det resultatet att han har orätt! Det var väl inte hans mening, som i stället gick ut på att försvara det berättigade i Strindbergs artiklar, hvilka dock ses alltför mycket i kärlekens rosenskimmer. Icke äro de särdeles lämpade till brandfacklor för en litterär revolution, som för öfrigt kommer att slockna i en sandhög. Ty hvad är det man vill? Hvar äro de nya männen, som skola axla den nya tidens kappa, sedan 90-talets befunnits utsliten? Hvar äro de nya teserna, som man skall spika på vår parnass? Landqvist medgifver visserligen att hans artikel betyder en revolution i hans poetiska åskådning, men skall det icke stanna därvid? Han förkunnar nu att Strindberg är den största moraliska faktorn i vårt lif, sedan han för cirka ett år sedan i en varmt känd skrift om Heidenstam för-
