den inte i någon högre grad kunde beundra denna parfymerade budoarlitteratur, utan i stället vände sig till författare med mera kraft, djup och originalitet. Det kom en tid, då man här hemma allmänt beskärmade sig öfver den nya litteraturens torftighet, och man hade på det hela taget rätt. Men det är farligt för en hel generation att förlora kontakten med sin publik, en kontakt som ännu icke helt återknutits. Det är visserligen sant, att man skapar icke för publiken utan för sig själf, men det skapande jaget måste dock ge uttryck för en mera väsentlig sida af nutiden. Den erotiska litteraturen ägde icke detta samband med det moderna lifvet. Skildringen af den nya generationens enstaka diktare skall därför dröja längst vid dem, som visa sig äga andra grundegenskaper än de ofvan antydda, ty sådana finnas också.
⁎
Hela perioden synes buren af en lyrisk strömning och erinrar
därutinnan mest om 1890-talet. Det gäller icke blott den
rena lyriken utan äfven novellen och skådespelet.
Den rena lyriken har utan tvifvel tagit emot bestämmande intryck från utlandet. Man har läst och älskat den nya lyriken i Tyskland och Frankrike med dess aristokratiska daning och sträfvan att fånga in stämningens alla valörer, dess trefvan att i den fria versens musik återgifva känslans adagio och allegro. Men äfven den engelska lyrikens störste mästare Swinburne har man läst nu som under 1890-talet och därtill den imperialistiske sångaren Kipling.
Den som här hemma mest af alla erinrar just om den engelske barden är Ossian-Nilsson. Själf har han i en liten uppsats om Fröding vittnat, huruledes han studerat den engelska balladen — allt nog, öfverensstämmelsen finnes där, något af själfva greppet är lärdt, om det också handhafves med en originell och öfverlägsen skicklighet .
Ossian-Nilsson blef hjältens och krigets sångare, han blef
