stigit ner från altaret och blandat sig med folket. »Årets visor» sjunger om allt det växlande lifvet på jorden, om regn och snö, om rågen och pilträden, och nu är det det verkliga hafvet, som skymtar fram gång på gång bort öfver slätten. Men bakom alla rader om naturens lif står människan med sina sorger och förhoppningar. Om också skildringen någon gång kan erinra om den Bååthska musten, så är dock äfven »Årets visor» barn af samma subtila poet, som skapat »Preludierna», och midt bland mera realistiska genrebilder träffar man en sådan utsökt syn som denna, äfven den visande huru poetens dikt fått fastare och rundare konturer:
Det rusar vatten genom snår och glänta,
ett tusenstämmigt, underjordiskt väll,
och under sälgarna, som sorgset vänta
på gyllne skott som spricka tyst mot kväll,
majskogens egen vattenögda flicka
ur sina gömslens bruna skymning går
och låter stjärnan sina tårar dricka
och låter vinden reda ut sitt hår.
Hon går med samma flamlikt lätta fötter
på källors skum och hvita sippors mark,
och likt en ekorr har hon left på nötter,
dem hon förvarat i en korg af bark,
och som hon endast syster är åt alla,
ler hon när blomstren henne moder kalla.
Ej heller Österling har undgått att falla offer för ett mångskrifveri, och den som är verkligt mån om sitt goda rykte bör icke utgifva något sådant som »Norrlandsresan». Hans lilla epos »Döden inkognito» är en älskvärd bagatell med några vackra strofer från Paris, men alldeles utan den psykologiska fördjupning, som en ny behandling af det gamla motivet om Döden kräfver.
Den till julen utgifna diktsamlingen »Blommande träd» är som helhet betraktad icke någon af skaldens mest fulltoniga. Hans kontemplativa lynne söker här att nå nya djup, men råkar då och då snärja in versen i abstrakt dunkel och ordknapphet. Högst
