Under detta umgänge med en högstämd natur kommer diktaren att i sin fantasi vandra tillbaka till flydda tider, till städer, där han lefvat, till kusten som han älskat, och öfver alla bilder faller en glimt, som kan vara vemodig men aldrig är bitter, från högsommarsöndagens sol. Hans barndom träder fram för honom under olika situationer, han firar jul än en gång som barn, han ser en vän sitta samman med sig, och kring allt breder fantasien sin slöja.
Från barndomens värld ser diktaren upp öfver skrifbordet, och Stockholm och nutiden te sig för hans inre i en följd syner, han jämför den uppländska naturen med västkusten, han skrifver om granbergslandet, gråbergslandet, och finner till sist att det blifvit honom kärast.
Granbergsland, gråbergsland,
så till sist, huru åren drage,
du blir hans svenska solskenshage,
älskad mera än slätt och strand.
Ungdom och sommar skall han förlora.
Björksuset tystnar vid stugans vägg.
Vinterstjärnorna brinna stora
öfver tallarnes silfverskägg,
granbergsland , men du skänker ett bo
ock för evinnerlig vinterro.
Fredrik Vetterlund är en poet af ett dämpadt och svärmiskt kynne, och hela hans poesi präglas af en fin känsla och en nobel lifsuppfattning.
Den andre halländske lyrikern är Gustaf Ullman. I betydligt högre grad än Vetterlund har han studerat den halländska naturens egenheter och söker att gifva en följd realistiska skisser af dess klippor, af hafvet och den karga vegetationen. Hans sträfvan att gifva på en gång det plastiska och måleriska hos detta klipplandskap erinrar om målarkonsten med motiv från Halland, representerad af en Karl Nordström. Denna natur är nämligen till sitt kynne icke musikalisk, den mäktiga klippryggen och hafvet, som arbetar sig trött mot dess sidor, göra intryck af ett gripbart ämne, som man frestas att modellera i ord och bild.
