oupplösligt förenad med nordisk skaldefantasi. Man har att lära af honom både den naturalism, som bröt med schablondramat och närmade scenen hvardagslifvet, och den idealism, som söker svaret på frågan om makternas lek med oss marionetter.
En tom plats är det äfven för det sociala dramat, som nog icke uttömts med Hauptmanns mästerliga Väfvare eller Gorkis mindre mästerliga drinkarscener. Det fordras i dramat att framställa en heros, som tar upp individens stora kamp mot massan.
Ossian-Nilsson äger otvifvelaktigt dramatisk begåfning, men har ännu icke alstrat något fullödigt. Ungdomsdramat »Tigerhuden» var nog öfvervägande en litteraturfrukt, med vacker lyrik, men mycket naiv scenbyggnad. Siwertz har skrifvit flera verk, ett lustspel med ansatser till karaktärsteckning (ett nytt lustspel är antaget till spelning på Dramatiska teatern) men eljes rent litterära skådespel med påverkan från Maeterlinck. Ullman har författat teaterstycken utan pregnans eller fördjupning, och i allmänhet kan sägas om novellisternas försök, att de nöja sig med att upplösa noveller i ett antal scener, men dramats teknik är nu en gång något annat och mera inveckladt.
Till vers- och läsdramat, som det utöfvas särskildt i den österrikiska diktningen, ha vi några motsvarigheter. Poul Bjerre har skrifvit flera prosadramer om strider mellan fäder och barn. »Ett hem vid hafvet» vittnar högt om sin författares intellektuella bildning och fina känsla, men saknar lefvande gestaltning af karaktärerna; äfven af hans hand bebådas ett nytt scendrama.
Sven Lidman har skrifvit några lyriska dramer, men utan att ge sig tid att studera sitt motiv, och berusad af sin egen diktion flyger hans fantasi i väg från scen till scen; den bästa skapelsen, det första dramat i volymen »Härskare», har här och hvar verkligt dramatiska monologer, fyllda af både poesi och visdom, men personerna tala mest med sig själfva, icke med hvarandra, och det hela drunknar slutligen i lyrik och buller.
Den vackraste skapelsen har Anders Österling åstadkommit; dock ej med sitt versspel »Bäckahästen», som trots vacker lyrik
