skönt blott riktar sig mot det sköna, blir resultatet ett glittrande spel af regnbågens alla färger, men intet mer.
Men man kan här också stöta på en annan fara. Icke ännu har man öfvervunnit de drag hos naturalismen, som måste öfvervinnas för att bereda plats åt det nya. Som nämndt är, råder ännu en alltför stor respekt för miljöns värde, och driftlifvets betydelse öfverskattas på bekostnad af den fria viljan. Drängar och mesar och brackor äro visserligen viljelösa redskap för sina drifter, men det finns också annat folk, som kräfva hemortsrätt i dikten. All denna sysslan med de små sensationerna hos de små människorna, med obegåfvade herrars och damers ointressanta tankelif, med dofva suckar och regnväderskänslor har fört diktaren bort från det betydelsefulla i lifvet. Romantiken åter leker med sina människor som katten med råttan, de gripas visserligen helt af ögonblickets stämning, men kunna nästa sekund gråta öfver en alldeles motsatt känsla, och dessa evigt växlande strömningar i förening med erotiska sensationer göra romantikens människa till ett irrbloss, hvilket alls icke hindrar att romantiken som världsåskådning bär på eviga sanningar och oförgänglig skönhet.
Det är inga helgon vi längta efter. Alla skildringar af paradisets lustgård bli till sist alltid målningar af hvitt i hvitt, där alla linjer och dagrar slätas ut under intryck af en evigt lysande sol, men det är också ett felgrepp att städse syssla med det lilla och tarfliga, ty personligheten är icke sämre i dag än t. ex. under Shakespeares dagar, och om också utvecklingen alls icke går så fort som utopisterna önska, så måste man dock antaga en oafbruten, långsam, stundom omärkbar förskjutning framåt af de goda och nobla makterna.
Tänk på hur Shakespeare, den mest grandiosa människoframställaren i modern poesi, skildrade sina människor. De äro fyllda ända till botten af de svarta lidelsernas dryck, de utsättas för makternas mest fruktansvärda spel och dömas till de mest hjärtslitande straff, men — de äro också fria människor, de äro frukter på både godt och ondt, och öfver allas undergång lyser tragikens strålkastare, fördelande svart och hvitt, så
5—110354. Marcus, Den nya litteraturen.
