36
outhärdlig, ty Goethe vore inte Goethe, om han inte vid sidan af sitt ämbete hade behöft en varelse för hvilken han kunde svärma och sjunga ut drömmarna i sitt inre. Fru von Stein blef stjärnan som han tillber, men inte begär, fru von Stein är den ideella förklaringen till Goethes lif som Geheimer Rat. Ingen kvinna i världen har hyllats med sådana sånger. Det ser ut som om han hvarje ledig stund hade drömt och svärmat om henne, och vare sig han sitter utanför sitt “Gartenhaus“ och ser mot stjärnorna eller i Harz’ skogar blickar ut öfver den slumrande naturen, alltid och alltid flyger hans själ till henne, och hvarje stämning förtätar sig till en dikt, som i en eller annan form hyllar den tillbedda. Det är dikten om den hemlighetsfulla midnattstimmen, då alla sinnen dansa och om månen, som fyller hela landskapet med sitt spröda ljus. Men utom dessa natursymboliska dikter, som bland sig räknar Goethes kanske mest kända poem “Über allen Gipfeln“, förenar han hennes gestalt med sina tankelyriska fantasier, och därför få sångerna till fru von Stein en helt annan bredd än poemen till herdinnan i Sesenheims idyll.
Hela ämbetsmannavärksamheten slutade i en svår kris, i dysterhet jämförlig med Werthermelankolin, och Goethe anmärkte bittert, att Wertherdiktaren gjort orätt i att inte skjuta sig efter fulländadt värk. Det var fantasien och konstnären som oemotståndligt ropade efter frihet och sol, och i samma stund blef spänningen så stark, att hela lifvet skönjdes som genom svärtade rutor och hälsan undergräfdes. Själfva förhållandet till fru von Stein kunde inte längre trösta honom, utan i
