Sida:Carl Georg Brunius, Gotlands konsthistoria (1864-1866).djvu/205

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
193

likväl saken ej så beskaffad. Den samvetsgranne forskaren G. Schöning förmäler, att i öfversta spiran å midttornet af Throndhjems domkyrka funnits enligt fornsägen en karbunkel, som under natten kringspridde ett starkt sken, hvilket syntes på ganska långt afstånd. Han tillägger, att andra må döma derom, men att mången betviflat, det en sådan ädelsten funnits [1]. Enligt en gammal krönika af biskopen Conradus omtalar Lipsius, att uti Majnz fordom fanns ett träkors med beklädnad af rent guld, och att derå föreställdes den korsfäste frälsarens bild af idel guld, hvilken var ihålig och större än en fullvuxen menniska. Han tillägger, att två karbunklar stora som äggegulor, voro infattade i ögonen och glimmade i mörker [2]. Det är ganska begripligt, att ögonen kunnat med en lampa insatt i bilden sprida sken ifrån sig. Nu mera låter väl ingen inbilla sig, att karbunklar så stora som qvarnstenar finnas, eller att dylika lysa liksom solen om dagen.

Då mången berättelse om sådana ädelstenar blifvit till oss öfverlemnad, måste dock någon sanning derför ligga till grund. Det tyckes således, som klosterbröder, hvilka under den äldre medeltiden voro bland de kunnigaste af sina samtida och förstodo till egen förmån begagna sina insigter, anbragt lysinrättningar för väckande af uppseende och till nytta för sjöfarande. Redan i en aflägsen forntid funnos fyrar. Merberörda karbunklar ha troligtvis bestått af oljade tyger, innanför hvilka man haft stora metallspeglar med starka lampor deremellan. Då ett sådant lysningssätt kunnat

  1. G. Schöning, Beskrivelse over Domkirke i Throndhjem. S. 68.
  2. Justus Lipsius, Centuria III miscellanea, epistola XXVII.
13