försäljning af virke, huggning af slipstenar m. m. Inga rofdjur finnas på hela ön, men deremot en mängd harar, änder, beckasiner och annan vildfågel.
Åkerbruket, som är inbyggarnas hufvudsakliga näringsfång, visar sig ingalunda uti en fördelaktig dager. Om två till tre bondgårdar, hvilka egas af ståndspersoner, undantagas; så tyckes det sätt, hvarpå jorden brukas vara ungefär detsamma, som följdes för mer än ett sekel tillbaka. Der märkas inga stora åkerfält utan blott mindre och spridda åkerstycken, hvilka merendels sakna diken. Ängarne, som vanligtvis ha mycket god jordmån, äro till stor del uppfyllda med löf- och äfven med barrträd. Både åkerjorden och ängsmarken omhägnas med skidgårdar. Vägarne, hvilka äro temligen smala men särdeles goda, omgifvas med ganska få undantag af skidgårdar, ehuru rik tillgång finnes på kalksten. Att detta stängningssätt är i hög grad skogsödande och arbetsspillande, ligger i sakens natur; ty efter ett årtiondes förlopp äro sådana gärdesgårdar nedruttnade. Det är lätt begripligt, att åkerbruket icke kan ehuru i stigande få någon egentlig förbättring, innan man börjar med ängsodling. Att boskapsskötseln ingalunda är, hvad den borde vara, om man förstod att förskaffa sig tillräckligt foder, synes deraf, att man skonslöst bedrifver löftägt. Det måste beklagas, att mödosamt arbete på dylikt sätt förspilles, att tusentals löfträd vanställas och förderfvas och mycken boskap utmagras.
Att allmogen ej vårdat sig om ett bättre jordbruk ligger i dess ovilja mot eller liknöjdhet för hvarje nyhet. Det visar sig, att allmogen ej gerna ser, det främlingar nedsätta sig på ön, och den tyckes i hög grad
