Sida:Carl Georg Brunius, Gotlands konsthistoria (1864-1866).djvu/79

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
67

ombyttes. Denna herrestyrelse, hvilken merendels var egenmäktig, hade ett ganska menligt inflytande på allmogen, som ännu bär prägeln af sina förfäders förtryck. Att Gotland ej kort efter upphäfvande af Kalmarunionen återtagits af Svenskarna, kan deraf förklaras, att Gustaf ehuru kraftfull nödgades såsom uppkomling hålla sig i möjligen bästa förstånd med sin närmaste granne, konungen i Danmark. Dessutom hade Gustaf stor svårighet att väl skilja sig vid Lybeckarnas anspråksdryga fordringar. Han kunde ej heller, såsom uppror i Dalarne och Småland visade, med säkerhet lita på svenska allmogen, i händelse den betungades med krigsrustningar. Samme konungs söner och thronföljare hade nog att göra för att upprätthålla sig sjelfva. Att de dessutom voro föga lycklige i yttre fejder, visa Erik XIV:s och Carl IX:s krig mot Danmark. Det var en egen ödets skickelse, att Gotland skulle först återvinnas af Sverige, då en vankelmodig drottning der regerade och en af Danmarks största konungar förde krig mot henne.

Under den långa tid Gotland tillhörde Danmark, förlänades det till mäktige herrar, som enligt behag styrde detsamma. Olof och Ivar Axelsöner samt Sören Norby, hvilka tillsammans nära femtio år innehade ön, behandlade densamma såsom enväldige furstar. Äfven de öfrige, som under danska tiden haft Gotland i förläning, voro beklädda med mycken makt och bidrogo hvarken till stadens eller landets uppkomst, hvadan också klagomål ej sällan förspordes. Det var således lätt begripligt, att inbyggarne skulle omsider utarmas. Enligt en förordning af Christian IV år 1597 funnos på Gotland hundra ödesgårdar, och de öfriga voro så

5*