synnerlig förkofran, är uti sig uppenbart. Drottningen bekymrade sig föga om landets uppkomst utan hufvudsakligen om erhållande af inkomster derifrån. Landets trångmål ökades i betydlig mån genom den pest, hvilken derstädes 1660–1662 härjade. En stor myckenhet ibland allmogen bortrycktes af den orsak, att de friska ej skydde beröring med de angripna.
För att rätt utfå skatterna har Christina 1667 på 15 års tid upplåtit Gotland till handelsmannen Jakob Momma i Stockholm mot en bestämd summa. Denne köpman erbjöd för inkomsterna af Gotland 21,000, men drottningen begärde 24,000 riksdaler. Det är solklart, att landet skulle på detta sätt nedtryckas och utsugas. Emellertid blef Momma och hans broder två år derefler adlade under namn af Reenstierna. Carl XI:s förmyndare förordnade 1669 en kommission, som skulle undersöka ställningen på Gotland och der afhjelpa oredor. I den instruktion, hvilken gafs samma kommission, säges, det rikets ständer ansett, att dylika arrenden äro betänkliga, och att kongl. maj:t icke vet, om de äro skadliga, hvadan undersökning borde anställas, så att deröfver kunde beslutas. Kommissionen ansåg inbyggarne, som besvärade sig öfver åtskilliga trångmål, ha stora fördelar i anseende till öns naturliga beskaffenhet. I afseende på öfverklagade trångmål uppgafs, att allmogen lefde öfver sin förmåga och att både presterne och länsmännen begagnade ödesgårdar till gräsbete, hvadan desamma ej fingo upptagas. Derjemte säges, att en hufvudorsak till bondens förderf, är dess lättja, emedan han är alldeles overksam, såvida han icke drifves af en nödvändighet, och emedan han likväl blott arbetar halfva dagen. Det ligger ej uti vår afsigt att närmare
