Sida:Carl Georg Brunius, Gotlands konsthistoria (1864-1866).djvu/85

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
73

På Gotland funnos 1652 blott 5 skattlagda kalkugnar; deremot utfördes kalksten till Danmark och Lybeck. En längre tid bortåt hade allmogen stor fördel af kalkstens afyttrande. Omsider ansågs denna handel vara skadlig, dels emedan kalkstenen efter bränningen gaf mångdubbelt större afkastning, dels emedan kronan genom beredningen af varan finge vida större inkomst. Allmogen fann sig inom kort nödsakad att anlägga kalkugnar, hvilkas antal hastigt förökades. Följden deraf har visat sig förderflig. Gotland hade vid dess afträdande till Sverige och ännu 1669 rätt mycken skog. Sedan den tiden har skogen blifvit alltmer och mer uthuggen i anseende till försäljning af virke samt i synnerhet genom kalkbränning. Nu finnas på Gotland 46 skattlagda kalkugnar utom sådana, som enskilda bruka för egna behof [1].

Sedan Danmark 1675 rustat sig mot Sverige till krig, hvilket den 28 Februari följande år förklarades, så blef allmogen på Gotland fördelad i vissa kompanier till häst och fot och försedd med vapen. Till följd häraf ansågs det obehöfligt att från Sveriges fastland ditsända något manskap. Den 28 April sistnämnda år lade sig på redden vid Klintehamn en dansk flotta under amiralen N. Juels befäl. Dagen förut hade tvenne små fältstycken från Wisborg blifvit nedförda till Klintehamn. De, som förde dessa stycken, fingo order att draga sig tillbaka och bönderne att begifva sig hem. Således fick fienden utan motstånd landstiga, och tågade samma dag med 500 man till Wisby. Då denna trupp

  1. Gerle, Bidrag till historien om Gotland 1700—1718, Akad. afhandl. S. 8.