Wisby stadsförsamling, dit pesten inträngde 1711, bortrycktes samma år 458 personer. Uti en embetsberättelse 1712 säger landshöfdingen N. Posse, att stadens borgerskap utgör ett ringa antal mot 250, af hvilka de fleste äro arme och eländige och ej ega mera än de pracka den ene af den andre ur handen i munnen. Således måste pesten grufligt härjat derstädes. Till följd häraf föreslår han anläggande af en stad vid Slitehamn. Allmogens belägenhet var ingalunda bättre. På 1712 års vinterting voro 175 skattehemman uppbudna. Flere missväxtår hade inträffat, och jordens afkastning var endast under goda skördar tillräcklig för inbyggarna. Presterne voro 1700 från de högre till de lägre i största armod [1].
Landshöfdingen A. Sparrfelt, som 1710 ordnade Gotlands försvarsverk, indelade bönderna i tvenne regementen, hvilka utgjorde flere kompanier. Dessutom bestod öns milis af ofvannämnde ryttare, bondkavalleri och borgarinfanteri, så att denna styrka tillhopa utgjorde vidpass 5500 man, men alla voro i brist på officerare högst illa exercerade. Samma år lät Sparrfelt, som var på eget sätt nitisk, till försvar af Wisby inreda 42 torn å ringmuren. Till detta arbete måste borgrarne lemna nästan hela sitt förråd af bjelkar och bräder. Det är af intresse att veta, det ringmuren på den tiden hade 42 torn i behåll; men det är tvärtom svårt att förklara, hvartill ett dylikt försvar då ansågs tjena. Landshöfdingen Posse har 1712 bättre bedömt möjligheten af ett försvar både af Wisby och landet. Han
- ↑ Gerle, Bidrag till historien om Gotland 1700–1718, Akad. afhandl. S. 13, 17–19.
