uppehålla sig. Då vi nu vidare betänke, huru så många främmande djur kommit här att begravas, som denna tid näppeligen mera synas i Europa, möter ett nytt argument, som icke mindre fordrar nog omhugsan. Testacea eller allt musselsläkte som är inkvarterat på havsbotten fördelas uti littoralia och pelagica. Skölpsamlare kalla de musslor och skalkräk littorales, som icke hålla sig på djupet utan endast när intill landet, så att deras skal uppkastas till stranderna, så snart de dö och förgås, varav desse skal äro allmänna i naturalkabinetter. Pelagici däremot äro de skalkräk, som hålla sig ute på havsens djup och aldrig komma när intill stranderna, varföre ock deras skal så svårligen kunna fås. Havsens djup är mest sterilt och betäckt med sand eller koraller utan mycken fisk, kräk eller växter, ty där som inga växter äro, där finnas sällan några maskar eller fiskar, som bägge av dem leva skola. Vi hava således ej mer än en enda växt, som kan växa på största havsens djup, vilken kallas Sargazo, och är ingen annan ört i världen i störe myckenhet. Denna flyter på vattnet och fäster sig tillsammans, att havet på långt håll ser ut som en grön äng. Under denna hålla sig de sällsyntaste kräk och musslor eller testacea pelagica, vilka, såosm de efterhand tillväxa, ävenså efterhand dö bort, då deras skal falla ned på bottnen och den uppfylla. De meste testacea i vårt omtalte berg äro pelagica och måste tillvuxit där som ett Sargazo vuxit, men hurusom de kommit hit på landet, är en svårare knut att upplösa. De meste påstå, att skalen blivit hitförde i syndafloden, och att de således äro vittnen av denna undersamma jordenes förändring. Men de, som sådant yrka, tyckas för mig vara mycket litet hemma uti matematiken; ty huru skulle väl ett uppvällande vatten kunna kasta skalen några tusende mil bort på ett visst ställe och på dem lägga de andra jordvarven i så jämn ordning? Betänker man desse phænomena noga, måste man nödvändigt vidgå, att jorden stått under vatten och hav, och att här på orten då varit Sargazo, under vilket desse kräken levat och dött, varpå änteligen, sedan vattnet avtagit och Sargazo fördrivits, grus blivit uppkastat av vågarna
118
