Sida:Carl Linnæi Skånska resa 1959.djvu/225

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Monstrum humanum, född av fiskaren Söfren Hjerpes hustru den 19 martii 1746 och dog samma dag, gavs mig avkopierad av justitieborgmästaren H. Borg. Det var ett flickobarn, som blivit fött utan hals och nästan utan huvud. Högra ögat var alltför stort, men det vänstra litet. Munnen, som var harmunt, hade ovantill tvenne stora framtänder. En stor köttflik hängde vid nacken. Högra armen var utanpå luden, och den vänstra armen hade ett krokigt och utböjt lillfinger.

Oljeslageriet var av Johan Hegardt inrättat i Malmö stad, det vi besågo.

Oljekvarnen bestod av stamp, äss och press. Stampen drogs med hästar och var byggd som en annor stamp, bestående av 6 stamphålor. Vardera stamphålan var rund, ½ aln djup och mer än 1 kvarter bred. Stamparne i vardera hålan voro tvenne, cylindriska, på vardera ändan breda och där beslagne med järnbleck, vilka upplyftades vardera särskilt eller skiftevis med axelen. Ässet var en kopparpanna, inmurad i en spis, varpå en spada av järn, så bred som handen och krokig som ett romerskt S, vreds av ett hjul, som drogs med handen. På pannan värmdes de stampade frön, som avstängdes ifrån elden medelst murningen och sedan stadigt vändes med spadan eller ässet. Oljopressen, en stor, fyrkantig stock, utgraven med ett stort, fyrkantigt hål, vilket var på botten beslagit med järnbleck och försett med ett litet hål. Här var ett fyrkantigt järn, som inuti gjorde en fyrkantig area, uti vilken de stampade och uppvärmde frön lades inom en hår- eller tagelduk och med starka träknabbar på sidorna pressades, då vigen inslogs om ryggen; men att viggen åter lätt måtte utdragas, vordo de slagne på ett upp- och nedvänt sätt med en stor hängande trähammare. Kakorne, som bliva kvar efter pressningen av linfröet, gåvos åt hästarne att äta, som därav bliva mycket feta; men kakorne av rapsat användes till eldens underhållande under ässpannan.

Rapsat hade blivit sått av Johan Hegardt vid Malmö ifrån år 1737 årligen till 4 à 5 tunnlands utsäde, vilken ock lämnade mig följande beskrivning härav. Jordmånen är helst god svartmylla,

219