Hoppa till innehållet

Sida:Carl Linnæi Skånska resa 1959.djvu/268

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

otrolig myckenhet däruppå lagt sina ägg, men är nu mestadels bortsköljd av vattnet och vid blåsväder inunderas. Lyktan är en korg av järn, som hänger på en hög stolpe lik en brunnsvind, uti vilken stenkol brännes om nätterna. Samma lykta står vid pass ⅛ mil söder om Falster, och rudera efter ett slott, som nu äro hög, synas ett litet stycke NO från lyktan och alltså direkt i S ifrån Falster. Rudera efter Lybeckska bodarne synas N om slottet såsom små upphöjda åkerfält, där lybeckarne fordom skolat haft sina fiskeläger. En kritö, vita Möen kallad, syntes ifrån lyktan åt S och Steven i V, som bägge höra till Dannemark.

Yttersta udden, där revet löper utåt havet, var uppvallad av drivsand, Zostera och Fucus. I denna sanden sågos artiga strata av vit och violett färg; den vita var av ren flygsand, men den violetta av en svart och röd sand tillsammans blandad alldeles av samma slag, som tages vid Pommern i Tyskland, den man ser i Stockholm av deras barlaster. Strax vid ändan hade naturen formerat en damm nog stor och ansenlig, vilken rödnade på botten av den solverade tången. En smal holme gick ifrån södra udden förbi Falsterbo på västra sidan bortåt Skanör, där en annan holme låg likaledes på västra sidan om Skanör, bägge helt smala, utsträckte ifrån N till S, vid pass 4 bösseskott ifrån landet, till vilka man kunde vada. Blå musslor och helt små flintor lågo strödde på sanden.

Rav plockades vid stranden, besynnerligen på västra sidan, av pojkarne i många men merendels små stycken, så att i hela Sverige finnes på intet ställe mera bärnsten än här.

Ulker Fn. 280 skola finnas här i myckenhet, dem jag dock icke såg.

Barn såge vi i Falsterbo rätt många, ofelbart därav, att kopporna icke så tätt bortryckt dem på en avlägsen ort.

Cardiaga Fl. 496 är en ört, som mycket brytt botanistera, vilka varit sysselsatte med indelningsverket, då de ej väl vetat, om de bort föra henne till samma genus med Leonurus eller ock av henne göra ett särskilt genus. De förre botanici hava lämnat henne ett särskilt genus, men jag har ej kunnat utstaka råmär-

262