Sida:Carl Linnæi Skånska resa 1959.djvu/286

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Skog hade icke synts på hela slätten, förrän vi kommit till Dybeck, där en ung skog öster om gården, nästan 3 kvart i omkrets, var infredad. Här var mycken ask och lövträn av de mesta slag med Ossea Fl. 131 och Hedera Fl. 190, som växte under buskarna. Scorzonera Fl. 647 och Valeriana dioica Fl. 31 voro här allmänne.

Cnicus Fl. 711, en osynlig ört upp i landet, växte här i skogen på östra sidan jämte diken. Örten ätes av ryssarna såsom kål, låter lätt plantera sig i kålgårdarna, och då hon en gång inkommit, sår hon sig lätt själv.

Bromus paniculæ ramis conjugato-binatis Fl. 88 eller långlosta är ett gräs nästan så sällsamt som den förra örten, med vilken det växte på enahanda rum och jordmån. Det var dock här ej över två alnar högt och buskade sig nog litet.

Oenanthe Fl. 236 växte både här i skogen och omkring Skivarps gästgivaregård på sidlänta ställen nog mycket.

Blodpiss få fäboskapen, då de komma från slätten till någon skogsort eller hage, där som är skog, såsom vid Dalby, Hjälmshult och här i Dybecks skog. I Västergötland fingo boskapen blodsot, då de fördes ifrån andra orter till Kinnekulle (It. Westgoth. p. 38) eller Billingen (It. Wg. 64). De gamle rei rusticæ scriptores tala om en ört, den de kalla Sangvinalis herba, vilken gör och förorsakar sådan blodgång hos fänaden, den alla commentatores hava med mycken möda eftersökt men icke kunnat utreda, vad de gamlas Herba sangvinalis månde varit för en växt. Att boskapen, som här äro hemma, icke få någon sådan sjukdom utan allenast de främmande, därtill har man klara exempel vid Stämshögen straxt vid Falun, varest Aconitum Fl. 442 växer vilt, där boskapen, som är vand därvid, merendels bärgar sig, men bliver en främmande ko tillköpt, råkar hon merendels straxt att sätta livet till. Kalvarne välja mer än korna, hava ock ofelbart såsom yngre grannlagare smak och förtaga sig mindre på det som är ampert, och då de en eller annan gång mått illa därav, akta de sig mer och nogare än en glupsk ko som vräker uti sig, vad som förekommer, då hon förut ej lärt att väja en obekant ört. Jag var

280