Ystad, på vilken en fyrkantig, lång sten var upprest. Här ovanpå var en skön prospekt.
Plogen (tab. III, f. 4) drevs i åkren av bönderna, som hade 3 à 4 spann för vardera, av vilka oxarne alltid gingo närmast till plogen, och hästar voro merendels främsta paret. Oxarna spändes vid den långa dräkten med oket, som fästes vid slåerna h, i, k, och hästarne vid skaklarne med resp l, l, m. Plogskåret b gick helt trubbigt och nästan horisontellt och kniven e ristade förut. Bonden hölt uti handvidjorna d, d. Yxen var insatt i åsen a, att därmed slå kilarna upp och ned, att ställa plogskäret upp och neder. Gossen, som körde hästarna, ropade och sjöng, så att han måtte bliva heser, sin egen melodi med ett oändeligt hojtande.
Årdret (fig. 5), som brukades på slätten och sågs på åtskilliga ställen, var nästan så byggt som plogen men hade sällan mer än 3 par, av vilka det drogs.
Oket, som bruktes till oxarne, så vid plogen som årdret, låg över halsen och hophäftades under halsen med o, p, men ringen n fästes vid dräkten h, k. De många lederna på dräkten vore gjorde, att vändningarne vid slutet av fåran måtte bekvämligare ske. En som är ovan att se detta vidlöftiga kördon stannar i förundran så över skriket och den obändiga dräkten, som över själva plogskärets trubbiga inrättning, helst allt detta kunde ske med långt kortare begrepp; men en antagen plägsed, förfädernas auktoritet och vana ifrån barndomen gör, att sådant icke märkes av invånarne själva.
Landet in emot Ystad var på sjösidan sandigt och hade flygsand väster om staden men än mera flygsand på östra sidan, som sträckte sig långt bort.
Ord i Skåne och egna märktes följande: limme kvast, sters brygghus, klittiker tofflor.
Stek bruktes hos bondfolket att späckas med timjan och överläggas med honung, som smakade tämmeligen väl.
Gröt är här på landet bondens mesta föda, den han mest äter både morgon och afton, då gröten kokas om aftonen och om morgonen uppstekes eller uppvärmes.
290
