Hoppa till innehållet

Sida:Carl Linnæi Skånska resa 1959.djvu/373

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

hela sanden, så måste han ligga stilla och tillstädja, att andra växter må få rota sig däruti att täcka honom och änteligen att fästa honom med mylla. Detta är natursens lag, vilken konsten måtte efterapa, om hon skall kunna göra några lyckeliga sandplanteringar.

Sandplanterningar äro anlagde i de meste riken, som gränsa till havet och äro utsatte för flygsand, så att denna konsten är varken ny eller egen här på orten. Holländrarne hava anställt dem på sina duyner och bruka därtill de förenämnda gräs, förnämligast den första, den de kalla helm. Häromkring Ängelholm voro åtskilliga och vidlöftiga plantager anlagde, som till större delen vunnit lyckelig effekt. Planterningen söder om staden var lagd neder emot havssidan. En gärdesgård var upprättad år 1742 av 7,000 alnars längd, ifrån norr till söder, att dämpa den sanden, som uppkastades ifrån havet, och gick hela fjärdingsvägen till Skårpinge by. Gärdesgården var av perpendikuläre störar, emellan vilka smått ris var flätat som en korg. När denna gärdesgården blivit upprättad, måste flygsanden, då han såsom en snö yrar av blåsten, lägga sig vid gärdesgården liksom en snödriva, till dess gärdesgården täckes av sand. Härpå upplyftes denna gärdesgård och sättes ovanpå denna nya sandrivan att stå där, intill dess att sanddrivan åter blivit så stor, att hon täckt densamma, då han åter uplyftes, och kontinueras på samma sätt, till dess man fått en sandås så hög som man behagar. Här var nu sandåsen genom denna gärdesgård samlad till 5 à 6 alnars höjd och till dubbel bredd. Förrän nu planterningen fick anställas, upprestes tvenne mindre och parallelle gärdesgårdar med den förra, nämligen en på vardera sidan och vid pass 1,000 alnar ifrån den mellersta, att ingen ny sand måtte komma till den mellersta ifrån havssidan eller landsidan utan stanna vid sidesgärdesgårdarne, vilket ock så noga lyckades, att de fälten, som voro emellan gärdesgårdarne, lågo liksom sopade och hade icke den minsta sand utan allenast i läet bakom tuvorna. Alltså låg jorden, som förut varit av sand översvimmad, hel svart, att nästan ingen ört eller gräs var uti henne, och

367